Paradiset i Indien

Hej!

Nu har vi spenderat en och en halv vecka pa Andamanerna!
Det ar ett annorlunda Indien.
Vi surfar via sattelit sa det blir lite kort uppdatering.

Det ar sa varmt och sa hog luftfuktighet att det ibland kanns som vi smalter bort. Monsunperioden nalkas sa det sporegnar nagra ganger varje dag och det ar lite magiskt med detta regn!

Vi har akt genom regnskogar och ursprungsbefolkning. Vilda orkideer, hitta nemo fiskar, rika Indiska turister, inga barn eller fattiga man och kvinnor som tigger pa gatorna. Allt ar dyrt och vattnet ar inte svalkande utan ibland brannande hett. Stranderna ar langa och vattnet turkost.

Vi har dykt med instruktorer, Suryas forsta gang och Anjalis forsta gang pa 16 ar! Det var sa roligt och vi fick se koraller (manga doda) och sa mycket vackra fiskar. En anledning till sa manga doda koraller sags vara att de inte klarar att havets temeratur stiger och idag fick vi hora att nar vi smorjer in oss med solskyddsfaktor med UV skydd sa bildar det ett holje pa korallerna och de behover UV stralarna annars dor de. Hemskt!

Vi planerar brollop, laser, acroyogar, badar, aker pa utflykter, aktar oss for krokodiler och latar oss sista dagarna. Vi har hemlangtar ocksa :) Och langtar efter att komma hem till er och var lagenhet igen!

Massa svettiga kramar fran oss

Andamanerna

Imorgon beger vi oss till Andamanerna Som ligger i Bengaliska bukten i indiska oceanen.

Det ska vara paradisöar med "hitta nemo" fiskar och koraller och galet vackra stränder och vatten.

Det finns inte telefoner och internet på öarna. Så vi kommer antagligen vara onåbara i tre veckor.

Inatt flyger vi till Port Blair som är huvudstaden och stannar en natt där och bestämmer oss för vilka öar vi åker vidare till.

Resan drar sig mot sitt slut och vi börjar summera våra upplevelser. Så lång tid borta och ändå hemma på ett sätt. Vi längtar efter er och kommer snart hem men kommer njuta av att få snorkla, bada, yoga, promenera, läsa i lugnet bort från alla tutor och rikshor och försäljare och högljudd mantrasång de sista tre veckorna på vår resa.

Massa kramar från oss

Agra och Rajastan

Vi har nu lämnat Rishikesh och efter en 12 timmars busstur som stora delar av vägen kändes som att vi var inne i en torktumlare nådde vi inte helt utsövda nästan fram till Agra. Här tog vi vår första cykelriksha tur och landade så småningom på ett hotell där vi kunde låsa in våra ryggsäckar i ett låst skåp.

Vi bestämde oss för att anlita en motorburen Riksha förare hela dagen för att ta oss runt till olika ställen i Agra. Det visade sig vara en bra ide. På så sätt kom vi till lugna matställen, fick ordat biljetter vidare och fick uppvisningar i den fantastiska lokala steninläggningskonsten och tavelbroderiets konst med mera.

Höjdpunkten var förstås Taj Mahal (översatt "Kron huset"). Vi erkänner... Magnifikt vackert och slående. Kanske inget vi ser två gånger men fint att ha sett ändå. Så vackert. När vi väl kom till Fort Agra var vi båda rejält trötta.

Från Agra lyckades vi få ett tåg till Ajmer och sov lite bättre men kom fram mitt i natten. Övernattade på ett hotell och tog lokala bussen till Pushkar nästa dag. Pushkar är en jättemysig liten stad med 1500 invånare och 1.000 tempel :) Här hålls årligen en stor kamelfestival och Pushkar har Indiens enda Brahma tempel.

Vi blir nog kvar här ett par dagar och åker sedan ner till Udaipur.

Ni är i våra tankar, på våra läppar och framför allt i våra hjärtan. Snart kommer vi hem och kramar er!

Privat - vad är det?

En av de saker som gjort starkast intryck i Indien är frånvaron eller åtminstone begränsningen av den personliga privata sfär som vi är så vana vid hemma. Här sätter man sig utan en tanke i varandras knä om det är trångt. Frågor som; Hur mycket tjänar du? Vad kostade din dator? Varför har du inget hår på huvudet? Är ni gifta? Vad har hänt med din kind? - verkar komma helt naturligt.

Det är lätt att känna sig lite trampad på tårna men efter ett tag så inser vi att vi har ett val. Vi kan välja mellan att känna oss adopterade och en del av den helhet som detta är ett uttryck för, eller kränkta. I ett land med ca 1.250 miljoner människor, finns det sällan utrymme för hemligheter och en privat sfär.

När juveleraren i Rishikesh tar upp sin mobiltelefon, visar bilder på sin fru, sina barn och på apguden Hanuman och förklarar att detta är min familj och min Gud, så finns det något tilltalande och till och med befriande i hans allmänmänskliga och avslappnade förhållningssättet. Varför skulle han inte dela detta med oss?

En strof från boken Shantaram har följt med oss och mognat fram inom oss under vår resa:

"I Indien är hjärtat kung."

Utmaningar och svårigheter i Indien

Vår resa har varit fantastisk och vi känner oss så tacksamma och priviligerade som kunnat göra detta. Men att resa i Indien innebär också att ställas öga mot öga med orättvisor och människor som inte har samma möjligheter som vi. Vi älskar Indien och här är några korta reflektioner från ett utifrån perspektiv kring några av de svårigheter och utmaningar vi upplevt i Indien.

Det är lätt att ta Indien till sitt hjärta. Här finns en sån bredd och spännvid och allt serveras vare sig man vill det eller inte, rättfram och direkt, både det fina och det fula.

Kvinnornas situation

Patriarkala strukturer och sexism finner man världen över. Att tvingas att bo i getskjulet när man har mens för att man betraktas som oren, att jobba dubbelt så hårt som männen och kallas lat, att flickebarn aborteras och många gånger ses som odugliga och en belastning pga hemgiften, att inte vara trygg när man är ensam ute, är bara några få exempel på dess uttryck i Indien. För oss personligen märks också det på en mängd olika sätt. De som är artiga och respektfulla utifrån sin kultur vänder sig i första hand till Surya. De som har lite mindre ädla intentioner vänder sig uteslutande till Anjali. Och båda delar blir konstigt för oss. Vi försöker förstås att visa på alternativa sätt genom att till exempel Anjali oftast har hand om pengar och betalning men ibland är det svårt att veta när man skall anpassa sig och inte, vilka gränser som är rimliga och inte. En faktor som kraftigt förvärrat situationen är ökad alkoholkonsumtion hos männen som leder till en rad problem.

Miljö- och sopphantering

Var skulle du slänga dina sopor om det inte fanns någon sophämtning och inga sopptippar?? På många platser i Indien är detta en verklighet. Lägg till detta bristande miljökunskap så har du ett växande problem. Detta förklarar också en illaluktande soppbränder lite här och där.

Kastväsendet

Det är subtilt för oss som utlänningar men ju mer tid vi tillbringar desto tydligare blir det. I en bergsby fick vi följande förklaring: "De lägre kasterna gör arbeten som vi inte vill - men vi betalar dom för det. De får inte lov att komma in i våra hus."

Ljudförorening

Det ständiga tutandet kryper med tiden in under huden på oss och gör oss både disträ och irriterade. Om en buss eller lastbil tutar när de åker förbi är det som ett slag mot trumhinnan. När vi inte står ut flyr vi upp till bergens stillhet och vandrar. Vi kan göra det för vi bor och arbetar inte i ljudföroreningens by.

Kontrasternas rike

Det som vi har lart oss pa nytt och pa nytt att uppskatta i Indien ar kontrasterna och mangfalden.
Pa var inre och yttre upptacksfard reser vi fran det varma till det kalla och tillbaka igen. Fran storstadens manga ljud, till Bergens patagliga tystnad. Fran stanker till valdofter. Fran vila till anstrangning. Ater kall glass med varm chockladsas, med torra kex i botten och kladdiga bananer till. Och nagonstans langst med alla resor slar det emot oss igen som manga ganger forr... det ar just kontrasterna som ger den verkliga sotman i upplevelsen!

Drogad i Indisk buss

Familj och vanner!

Tillbaka i civilisation, bilar, elektricitet, manniskor, turister och en meny att valja av.

Vi sager bara Himalaya. Vi hade packat en ryggsack for 2 veckor. 35 liters sack. Dvs det fick inte plats manga ombyten eller hygienartiklar. Mycket rationaliserades bort. Deo. Borste. Tval.

Surya bar ryggsacken for att skona Anjalis kna och axel.

Vi borjade med en fyra timmars bussresa, Anjali igen mkt aksjuk, till den lilla byn Song i nedkanten av Himalaya. Darifran gick vi till byn Loharket som genvagen lag ca 2 km fran Song och vi kom nu att forsta uttrycket " Himalyanska kilometer" :) Brant och krokigt. Vi flasade ganska bra efter ett par meter och tankte hur ska detta ga. Den lilla halvkorpulente indiern traskade pa och fragade snallt om vi ville stanna och vila.... haha. Nar vi kom upp till Loharket fick vi se det lilla gula huset uppe pa berget dar vi bodde forsta natten med Govinds familj. Vi bodde i deras enda rum och hela familjen ca 5 barn och Govind och hans fru sov i koket. Och vi vaknade till en magisk syn av berg, blommande persikotrad, kor, getter, barn och familjer som borjar dagens sysslor. Underbart!

Vi begav oss av for den forsta dagens vandring som var 11 km. Vi hade hort att det skulle ta ungefar 6 timmar. Surya hade sovit bara nagra timmar. Och vi vilade ofta. Ibland trodde jag att Surya skulle svimma och jag tankte herregud, hur far jag tag pa en asna har? Ingen mobilteckning. Langt bort fran en manniska. Sjukhus. Resurser. Resurser som vi ar sa vana att ha nara till hands. Lita pa sina instinkter och naturen. Mycket som gatt forlorat. Och sa studier av akut bergssjuka.....Stundtals kande vi oss sma i den stora maktiga naturen. Men vi var helt fortrollade och det var magiskt. Sa vackert det gar inte att beskriva. Fotografier gor det inte rattvisa. Vi nadde passet. 2920 meter over havet, vid 13 tiden och trodde inte vara ogon. Vilken utsikt!! Men det fanns tva vagar att valja pa for att komma vidare...Surya var sa trott att han nastan somnade vid passet. Men vi valde ratt vag och kom fram 6 timmar senare till en liten bergsby: Dhakuri. Ingen el, bara fyra sma hus, tre manniskor som bor dar. Vi fick en kopp hett sott chai och satte oss ner och log at livet, utsikten och naturen.

Dag 3 vaknade vi till en solig morgon, helt molnfritt och funderade pa om faglarna har ett universellt sprak?? Vi vandrade 5 timmar till den sota bergsbyn Kathi. Dar sokte vi upp vara vanner som vi mott i Bageshwar och som bor halvarsvis dar. De hade ordnat en liten trahydda vi bodde i med utsikt over Himalaya och glaciarerna. Fortrollande vacert. Har blev vi kvar fyra natter. Anjalis kna klarar inte av att ga nedfor. Blir varre och varre.... Men vi tog dag 5 en vandring upp till Bajeling Dahr, 3500 m over havet! Och med en stigning pa 1300 meter pa 6 km.... Himalayanska kilometer!! Trodde hjartat skulle hoppa ur brostet, stigningen, det var sa brant....men vart det nar vi val kom upp och aven vagen dit var helt otrolig. Foton utlovas!!

Vi bestamde oss att inte ga vidare upp till glaciaren pga Anjalis kna. Det gick inge vidare alls att ga nedfor... ledsamt, viljan och gladjen finns dar...men snart 31 ar...kloka beslut utlovas:)

I den lilla byn Kathi bodde 65 familjer. Scott och Bonnie undervisade engelska. Scott var kallad doktor och utan nagon annan utbildning an sjukvardare i lumpen, syr han stora yxjack, reviderar sar. trar ut tander...osv. De har gett alla hushall solcellspaneler sa kvinnorna far lite ljus (och kan se pa TV) De alskar att se pa TV. En dags soligt vader ger 7 timmars TV tittande! Kvinnorna jobbar hart. Mannen ocksa men inte som kvinnorna kvinnorna!! Scott och Bonnie har manga ideer och de ar mycket omtyckta bland byborna. Vi blev inspirerade av dem och en ide ibland manga var mensoppar till kvinnorna! Nu maste de bo bland getterna de 5 dagarna de har mens. De ar orena och far inte laga mat, vistas bland mannikskor. Sa svart att forsta....

Manga historier och moten som ar nara hjartat efter denna resa. Svart att satta ord pa allt vi fatt uppleva. Kanner sa mycket att vi vill gora mer for varlden.

Pa bussen pa vag tillbaka fran Kathi, fick Anjali aksjuketabletter av Scott. Anjali tog en och blev helt dackad, brydde sig inte om nagot, kunde ata lite...och sov och var slut hela kvallen. Lite laskigt men skont att slippa vara gron i ansiktet flera timmar....

Val tillbaka i Rishikesh, beslutade vi oss for att komma tillbaka till sund, helande, lakande yoga for knan med Usha pa Omkaranand ashram. Bra beslut tror vi.

Hoppas ni alla mar bra. Vi har lite hemlangtan. Men njuter av att fortfarande fa vara har och uppleva allt detta vackra.

Massa kramar och pussar fran oss